På förmiddagen har vi varit på en begravning för en bekant åt Staffan. Han hade varit sjuk i canser i 7-8 år han hade en himla stark livsvilja, och det var nog hans räddning till att han klarade sig så länge. Jag hade väl inte haft så hemskt mycket kontakt med han, men nog kände jag ju han. När vi for dit så tänkte jag det här går nog bra eftersom jag haft så lite göra med han. Pytts när jag klev ut ur bilen och såg de anhöriga stå utanför kapellet så började det tåras i ögonen, jag var tvungen att se bort ett tag för att kunna behörska mig. Varför är det så svårt att se andra människor gråta??? Iregel så börjar det rinna tårar ur mina ögon då också. Men ibland lyckas jag behärska mig.
Det var en fin begravning. Det var en tjej som sjöng en sång i början av begravningen och en kille sjöng en sång i slutet av begravningen. Den sången stämde verkligen in på Birger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar